Om jag skulle ha en superkraft är det att jag alltid kan pricka in mognadsgraden på en avocado. Jag är i princip felfri när det gäller att identifiera den perfekta avocadon. Och vilka avocado vi åt idag! Den där stora gröna sorten med tunt skal, perfekt mogna, huuuur mycket avocado som helst. Det var ljuvligt.Kvällens middag var en rekonstruktion av en bruschetta som serverades på Volym när jag var nyförlöst och ute på stan första gången. Jag satt uppspetad på en barstol tillsammans med Sara och fnissade lyckligt över mitt glas rödvin och bölade kanske en liten skvätt när jag skulle prata om Lea. Som jag självklart pratade om hela tiden. Jag brukade varva mitt uttal mellan brus-K-etta och bru-SCH-etta när jag beställde och servitörerna kunde aldrig tala om för mig hur det skulle låta. Hur som helst. En rejäl, röd köttbit på stekt bröd med en sallad med tomat, lök och valnötter tillsammans med ungsrostad potatis och tomataioli. Och mycket sesamfrön.
Någon valnötsolja fick jag inte fatt på idag, men avocadon fick samsas med sallad, rödlök, tomat/chiliolja och sesamfrön i en sallad. Kvartade potatis och körde i ugnen på 275 grader så de blev ordentligt knapriga och rörde lite tomatpuré i en färdigköpt aioli. Det dög. Faktum är att det dög utan bara fan. Jag tänker aldrig lägga ner kött. Miljön kan dra.
3 kommentarer:
åh, stön! jag som trodde jag var mätt och belåten, men det här fina inlägget gjorde mig jättehungrig. bra förresten med köttkärleken, har cecilia berättat om min present till dig som ligger och väntar hemma hos henne?
Ja! Eller nej, hon har sagt att det finns en present, jag är förstås hysteriskt nyfiken! Den är köttrelaterad alltså? Hm..
Eller snarare mmmm?
Skicka en kommentar