Sveriges framsida

Jag har precis kommit hem från en jobbtur till Kinna och Göteborg. Här råder feber, vardagslunk och lätt huvudvärk, men igår var det andra bullar. Då träffade jag Patrik, numera bosatt i Göteborg och ständigt imiterande göteborgska med varierande resultat, för en middag på Familjen, som jag läste om i en RES-tidning under en annan tågresa för länge sedan. Jag har peppat länge på den här middagen.

Förrätten var en soppa på röda morötter med majskycklingconfit.

Patrik är nöjd med sitt vinval. Han kan vara den mest allmänbildade människa jag känner, och lyckades helt leva upp till mina förväntningar genom att prata ganska länge om vin på ett sätt som lät väldigt insatt och viktigt. Det lät ungefär såhär: "...medan viner från den nya världen inte rymmer samma igenkänningsfaktor utan är mer av...ett äventyr i grunden" innan jag fick ett fnissanfall och vi fick lov att byta samtalsämne. Sen lärde han mig att liksom slurpa in lite luft i mungipan efter man tagit en klunk så att vinet ska ändra karaktär genom nån sorts direktluftning i munnen. Jag såg inte klok ut och slutade när jag råkade dregla vin i knät.

Huvudrätten var en vildsvinskarré som bakats långsamt över natten tillsammans med kålrotspuré och lingonsky. Extremt gott. Och klistrigt. Och gott. Påminde mycket om fjortontimmarsgrisen på Nosh, nibble & cush som fortfarande är en av de tre bästa rätter jag smakat i hela mitt liv.

Efterrätten var en chokladkaka med romrussinglass (som jag inte kände varken rom eller russinsmak i), mördegssmulor och sultanrussin. Gott var det ändå. Jag åt till och med russinen. Med tanke på att hela spektaklet kostade 300 kronor var det en alldeles grym middag. När jag kom tillbaka till hotellet och borstade tänderna omgiven av speglar kunde jag inte sluta stirra på min egen mage. Jag såg ut som jag var halvvägs igenom en graviditet. Sjukt mätt.

Slutsats: Gå på Familjen!