Ikväll har vi avnjutit årets ranson Idhultskräftor. Mamma och pappa tog med en burk när de kom ner för att barnvakta i helgen. Tydligen kammar man hem 380 kronor kilot om man säljer dem färska så mitt tjog kräftor är inte bara en delikatess utan också värd sin vikt i guld.
Jag har varit med och fiskat ganska många gånger även om det var länge sedan sist, och det är nästan lika romantiskt som det låter. Om man slipper ro ut i gryningen och plocka hem burarna. Eller, det är ju så klart mest romantiskt av allt, men innebär också dimma, trötthet och blöta kräftburar.
Vi har ett tiotal burar som man agnar med rutten fisk. När burarna är utplacerade kan man använda håvarna inne vid strandkanten för att locka till sig kräftorna och sedan snabbt rycka upp håven innan kräftan hinner undan. De är snabba som attan när de sticker iväg (de simmar baklänges) och ibland trillar man i själv istället.
Sedan grillar man korv, slumrar i blåbärsriset, blir jagad genom skogen av sin Blairwitch-imiterande lillebror och käkar Ballerinakex. På morgonen tas burarna in och kräftorna hamnar i sumpen, som är en gammal tvättmaskinstrumma som ligger i vattnet inne vid land, där kräftorna får ligga ett par dagar och bajsa ut allt de har i magen så att de blir renare när man äter dem.
När Andreas var liten och hittade levande kräftor i badkaret lekte han leksaksbil med dem. Det ska man inte göra, för under stress utsöndrar de ett ämne som gör att de smakar oätligt. Därför bör de kokas relativt nära inpå att de fångats. Man gör ett dödskok i ordentligt kokande vatten, sedan kastar man bort det vattnet och kokar ny lag.
Mamma och pappa gör lagen på ett par liter vatten, cirka 2,5 dl grovsalt, 1 flaska riktigt mörkt öl eller porter, 2 sockerbitar och massor massor av krondill. Man kokar ihop lagen lite, sedan kokas kräftorna i tio minuter och kyls sedan ned direkt i kallt vatten. Man bör plocka bort dillkronorna från koket och byta ut mot nya kronor, så blir inte lagen lika besk. De håller omkring en vecka i kylskåp.
Ett hett tips till sist, för den som inte har en insjö att prova lyckan i, är att koka egen lag och lägga köpekräftorna i ett dygn eller två. Man kan tydligen ha lite anis i också så smakar det nog ännu mer. Piffigt och gott.
Årets största kräfta imponerar på Lea
Skulle en köpekräfta släppa ifrån sig klokött såhär? Nä precis.
En liten klo fäktar för livet. Några ögonblick senare har the giant baby svalt honom hel.
Jag har varit med och fiskat ganska många gånger även om det var länge sedan sist, och det är nästan lika romantiskt som det låter. Om man slipper ro ut i gryningen och plocka hem burarna. Eller, det är ju så klart mest romantiskt av allt, men innebär också dimma, trötthet och blöta kräftburar.
Vi har ett tiotal burar som man agnar med rutten fisk. När burarna är utplacerade kan man använda håvarna inne vid strandkanten för att locka till sig kräftorna och sedan snabbt rycka upp håven innan kräftan hinner undan. De är snabba som attan när de sticker iväg (de simmar baklänges) och ibland trillar man i själv istället.
Sedan grillar man korv, slumrar i blåbärsriset, blir jagad genom skogen av sin Blairwitch-imiterande lillebror och käkar Ballerinakex. På morgonen tas burarna in och kräftorna hamnar i sumpen, som är en gammal tvättmaskinstrumma som ligger i vattnet inne vid land, där kräftorna får ligga ett par dagar och bajsa ut allt de har i magen så att de blir renare när man äter dem.
När Andreas var liten och hittade levande kräftor i badkaret lekte han leksaksbil med dem. Det ska man inte göra, för under stress utsöndrar de ett ämne som gör att de smakar oätligt. Därför bör de kokas relativt nära inpå att de fångats. Man gör ett dödskok i ordentligt kokande vatten, sedan kastar man bort det vattnet och kokar ny lag.
Mamma och pappa gör lagen på ett par liter vatten, cirka 2,5 dl grovsalt, 1 flaska riktigt mörkt öl eller porter, 2 sockerbitar och massor massor av krondill. Man kokar ihop lagen lite, sedan kokas kräftorna i tio minuter och kyls sedan ned direkt i kallt vatten. Man bör plocka bort dillkronorna från koket och byta ut mot nya kronor, så blir inte lagen lika besk. De håller omkring en vecka i kylskåp.
Ett hett tips till sist, för den som inte har en insjö att prova lyckan i, är att koka egen lag och lägga köpekräftorna i ett dygn eller två. Man kan tydligen ha lite anis i också så smakar det nog ännu mer. Piffigt och gott.
Årets största kräfta imponerar på Lea
Skulle en köpekräfta släppa ifrån sig klokött såhär? Nä precis.
En liten klo fäktar för livet. Några ögonblick senare har the giant baby svalt honom hel. 
2 kommentarer:
Åh vilket fint inlägg, jag vill vara med!!!!!!!!!!!!!!
Idyll!
Skicka en kommentar