Gårdagens middag med Patrik och hans kollega (jag betar av dem en efter en så att jag ska ha många som rekommenderar mig när jag vill bli användbarhetskonsult) utvecklades till en helkväll med efter-maten-drinkar på gården. Jag trodde jag skulle bli lämnad hemma med Lea när sällskapet gick ut på Möllevångsfestivalen, men till min glädje fick jag tji. Kanske berodde det på den fettproppade maten jag serverade.
Wallenbergare (kalvköttet jag köpte inkluderade 2 kg färs) har jag aldrig gjort innan och jag filar på ett par förbättringar till nästa gång. 1 kg färs kräver enligt receptet 8 äggulor och lika många deciliter vispgrädde, men jag hade bara typ 6 så jag tyckte biffarna blev lite mindre porösa än jag hade velat. De var dock bra svåra att hantera ändå, färsen blir väldigt lös och mjuk. Smaken av ströbrödet bröt igenom lite mer än jag hade velat också, ska prova ett annat märke (eller kanske göra själv?) till nästa gång.
Ingredienserna mår bra av att vara så kalla som möjligt, dels för att inte färsen ska skära sig, dels för att den blir lättare att forma. Om man inte använder en matberedare blir också konsistensen mindre slät vilket såklart är en smaksak, men jag tycker att wallenbergare är goda just för att de är släta och mjuka. En liten smidig matberedare hade suttit fint nu när jag snart fyller år och sånt....
Eftersom jag stekte så många biffar (det blev 15 st) efterstekte jag i ugnen för att slippa stå vid spisen i hundra år, med bonusen att jag kunde hälla av rätt mycket sky till gräddsås. Tillbehören: egen ättiksgurka, potatis i ugn, ärtor, ärtskott, skirat smör, gräddsås, lingon.
Återkommer med ytterligare analys vid nästa tillfälle.
1 kommentar:
Låter gott gott gott!!!
Jag har ett jättebra recept i en gammal Allt om mat, ska försöka hitta det. Mailde dem för ett ag sen och bad om hjälp, men de hänvisade bara till sitt receptarkiv på nätet och där hittade jag det inte.
Skicka en kommentar